jag har haft hundar sedan jag var 10år gammal. Min första kull valpar hade jag 1980. Många har sagt till mig –  att du måste ha många minnen av alla hundar genom åren så att du skulle kunna skriva en hel bok. kanske, men man glömmer en del också. Ett minne som poppar upp hände för ett par år sedan, det var höst och kvällarna hade börjat bli mörka. Tore och jag hade kvällsrastat hundarna och alla var inne, trodde vi. Min ”skugga”  Ultimate Beauty Misurata ”Tilda” saknade jag efter ett tag. Tore hade redan gått och lagt sig när jag sprang ut för att ropa på henne. Hon kommer alltid när jag kallar men inte nu. jag började bli hysterisk för jag visste att något hänt i och med hon inte kom fram. Jag for upp för trapporna in till Tore att nu måste du komma och hjälpa till att leta efter ”Tilda”. Med ficklampan i högsta hugg sprang vi ut igen, vi gick nere i vår rasthage som är 3 tunnland stort inhägnat. Letade överallt och ropade, men ingen Tilda. Tårarna rann på mig för jag såg framför mig att någon kidnappat henne eller att hon låg död någonstans. Vi fick ge oss och gå in för att ringa polisen. på väg in såg Tore att källardörren stod på glänt, hoppet kom, då kanske hon var där, men nej, ingen Tilda kom fram när Tore ropade. jag gick in och jag vet inte varför jag öppnade dörren till trappan som leder ner till källaren, men där står en glad ”Tilda” och viftar på svansen som om inget hänt! Hon hade alltså gått in genom källardörren och vidare upp för trapporna och satt nu snällt och väntade på att någon skulle öppna dörren åt henne så att hon också kunde gå och lägga sig i min säng. Ohh..kunde hon inte sagt något, normalt är hon absolut inte den tystaste hunden. Men jag var lycklig att hitta min lilla ”Tilda”